Så blev vi seriösa igen.

Jag hittade en blogg med namnet "timeisrunningout". Det gjorde mig ledsen. Det gör mig alltid ledsen att läsa sådana fraser eller stöta på människor med självmordstankar eller människor som är döende, oavsett ålder.
   Jag vet inte varför sånt gör mig ledsen. Kanske för att jag är rädd för att dö, kanske för att jag själv har velat döda mig så många gånger. Kanske bara för att jag vill hinna med saker och blir så fruktansvärt ledsen när någon säger att de hade velat göra ditten och datten innan då och då men... Oavsett om det är en fråga de inte hann svara på under ett prov eller om det är en döende nittioåring som inte hann åka till Paris under sitt liv.
   Det ger mig panikänslor och gör mig handlingsförlamad. Jag blir rädd att jag inte ska hinna.
   Men hinna vad? Leva?

Jag är en sådan människa som inte kan ta för mig. Inte kan fatta egna beslut och som aldrig kommer till skott. Det passar mig ganska bra. Det finns inga krav och jag kan göra spontana saker när andan faller på, det är när jag måste planera allt låser sig för mig.

Förut hade jag som livsmål att hinna besöka England innan jag dog. I somras åkte jag och pappa till London. Det var underbart. Mitt nya livsmål är att ha drivit ett café. Nästa sommar har jag tagit studenten och startat upp min dröm i vitt och udda stolar, med mamma som stöd. Bokföring lär jag mig under en kurs i skolan. Hur man bakar kan jag. Jag älskar att jobba med människor och ibland kan jag till och med vara trevlig. Det skulle även vara en utmärkt träning på min sociala fobi. Dessutom skulle hela projektet kring att starta och driva ett företag, ett café, vara en utmärkt chans för att visa att jag är fan en tuff jävel.
   Men. Det målet kommer vara uppfyllt nästa sommar. Jag hoppas jag får ett lika trevligt mål efter det som jag haft de två senaste. För jag bestämmer inte vilka mål jag vill ha i livet. Det är något som dyker upp och tillslut blir en besatthet. Antagligen kommer hunddrömmarna tränga sig på. Jag tycker igentligen inte om hundar, men det är som mor min säger, jag mår bra av att arbeta med djur och hundar är tillräckligt lättlärda för att jag ska arbeta med mitt tålamod utan att testa det. Dock får jag inte jobba med Jessies hund och jag har verkligen inte råd eller tid att köpa en nu.

Dock vill jag inflika att timeisrunningout är en underhållande blogg och inte en som i sig gör mig ledsen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0