Lite halvt sådär fel.

Det är dumt att hoppas. Onödigt. Skapar bara jobbigheter, det man hoppas på inträffar aldrig.

Ändå hoppas jag. Ständigt. Jag vill sluta, men hur gör man det? "Hoppet är det sista som lämnar människan". Säger man. Jag vill säga att man inte ska hoppas alls. För det mesta. Som nu. Hoppas på att han vill, att han säger, att han gör. Men, jag har hintat och nu utgår jag bara från att nej, men ändå hoppas jag. Fastän det gör ont och fastän jag vet att det är att hoppas på något omöjligt.

Jag har ont i magen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0