zebratankar

Om någon hade spelat in mitt liv hade jag antagligen fått Oscar på Oscar för bästa kvinnliga skådespelare. Jag är så bra på att låtsas må bra att jag nästan övertygar mig själv. Det är ju bra tycker KBT-människorna, men nej, inte när det är så bräckligt att det går sönder så fort jag stänger in mig på rummet.
   Imorgon vill jag vara för mig själv och det borde jag inte för då kommer jag antagligen sitta inne hela dagen. Men jag behöver vara ensam, iallafall på dagen. Inte på natten, jag vill inte vill inte vill inte. Jag hatar nätter. Iallfall ensamma nätter. Nästa vecka kommer vara full av ensamma nätter, helt ensamma alltså, i ett ensamt hur, och jag kommer inte riktigt att klara av det.

Jag vet inte vad det är med mig idag. Jag mår inte bra. Jag behöver någon som vill vara med mig. På eget initiativ. Varför är det så få som frågar? Varför är det nästan alltid jag som hör av mig? Känner mig så jobbig. Inte ens min pojkvän verkar vilja vara med mig. Eller jo, egentligen. Kanske. Men nej, det känns inte så. Det är ändå bara jag som hör av mig, nästan. Ska iallafall inte fråga någon den här veckan. Kanske. Nej, jag orkar inte. Om någon vill träffas får denne höra av sig. På torsdag ska jag iallafall träffa Lusse. Det blir trevligt. Inann dess: ring. Eller SMS:a. Om jag är värd att lägga tid på.