zebratankar

Åh åh, ni vet vad jag brukar tycka. Att ibland dyker det upp små, oförutsägbara ting som gör mig lycklig - och ibland är det verkligt märkligt hur dessa saker kan göra mig så glad.
   Som boken jag skrev om tidigare, "Änglarnas syster"; jag valde den nog mest för att framsidan tilltalade mig något så märkvärdigt, jag tyckte mig verkligen känna igen den. Så var jag ner och hämtade tvätt för några timmar sedan och plockade med mig min The Cure-tröja och då gick plötsligt alla kugghjul ihop!

Iiiih, kolla bara! Visserligen är han lite skarpare och har vingar och ingen gitarr på bokomslaget (förutom att han är spegelvänd, nåja, på något av tingesten är han spegelvänd), men ändå, det går inte att ta miste på käraste Robert Smith!

Nu känner jag mig plötsligt väldigt, väldigt nervös över boken. Förutom att den har ett eget soundtrack, som är väldans bra, så skriker omslaget kärlek. Det liksom... blir för mycket. För bra. Jag bygger omedvetet (eller ja, jag är medveten om det, men okapabel att göra något åt det) upp förväntningar som inte riktigt stämmer överens med vad baksidan utlovar. Jag hoppas hon (författaren) har ett fint språk och att handlingen håller från början till slut.
   Mycket sällan jag får sådana förväntningar av någonting.

Jag får helt enkelt försöka sova så länge som möjligt och sedan sysselsätta mig med packning hela dagen imorgon, för det kliar i fingrarna av lust att öppna boken, men jag ska inte, ska inte, läsa innan jag genomlidit mina tre timmar i AC-lös och tonårspojksfull bil.

Godnatt.