zebratankar

Idag sa pappa att jag verkar må mycket bättre, och att han kanske inbillar sig, men jag verkar glad nästan hela tiden, det lyser om mig.
   Sen sa han att han kanske bara inte hade råkat ut för det, men visst är jag väl lugn och stabil i humöret och jag blir knappt ens irriterad, och när jag blir det går jag undan istället för att explodera.
   Efter en kram tillade han att det kanske bara var han som ville att det skulle vara så, men nog är jag tillfreds med livet.

Jo, pappa.
   Jo, pappa, jag tror att det du säger är sant.
   Jo, pappa, det här året ska vara mitt år. Äntligen ska Hannah orka leva ett helt år lugn och utan depp och ångest och svarta tankar och äntligen ska Hannah våga vara sig själv, med stabilitet och ord och meningar som faktisk ska få lämna munnen.

Det här året började helt fantastiskt.
   Jag har under den här månaden visserligen mått dåligt korta stunder, men jag har fått bukt på ångesten nästan direkt och kan faktiskt avhjälpa det onda innan det kommer. Jag har oro i kroppen, men den kan jag ta ut på konstruktiva sätt. Jag kan tänka positivt, jag kan planera saker, jag har aptit - en enorm aptit och jag blir nästan rädd över hur mycket jag äter nu för tiden, även om jag faktiskt innerst inne vet att de portioner jag upplever som massiva är lika med normalportioner för tjejer i den här åldern. Men jag äter regelbundet, blir faktiskt hungrig och förstår att det är hunger och att jag ska äta då.
   Jag är frisk och sund och har ork till att göra saker. Och visst, det är än så länge bara sista Januari, men för mig känns det som väldigt, väldigt lång tid.
   Jag vet att det här året kommer att fortgå på samma sätt. Jag vet att även om ingenting varar för evigt så vågar jag resa mig när jag faller. Varje fall gör ont, men det är värt det, så värt att resa sig om än bara på knä efter varje fall och det är inte så farligt att slå sig. Man sätter på ett plåster och snart bleknar de flesta ärren.

Jag är kär, glad och galen - precis som en Hannah ska vara.