zebratankar

Inlägg och kommentar

Jag skulle kunna svara kort på din fråga med ett "Inget av dem", men det känns inte rättvist. Jag skulle kunna sväva ut i ett mycket långt blogginlägg, men det känns tråkigt och alldeles för seriöst för den här bloggen.
   Men svar ska du ha och jag skriver det här eftersom det känns som att jag måste kunna ge ett rikitgt svar och det bli för långt som kommenatarsvar tycker jag.

Jag har alltid varit svag för kängor. I fyran fick jag mitt första par, visserligen från Din Sko och med dragkedja i sidan, men de var höga och jag var kär. I femman fick jag bruna i fuskskinn som såg ut som att de var asgamla. I sexan fick jag mitt första riktiga par kängor. Dr Martens. Jag använde dem inte. Dels var de för stora, dels var jag livrädd att bli retad eller kallad nasse eller så, jag var livrädd att sticka ut det minsta. Så dyrgriparna fick stå i klädkammaren fram tills gymnasiet. I åttan eller nian någon gång hade jag ett par stövlar i kängmodell, mina älsklingar (som dragkedjan ständigt gick sönder på).
   Nu äger jag två par Dr. Martens, vilket kan verka bortskämt eller modenyckt, men det finns en ganska logisk förklaring till det nya paret - de kostade 600 kronor på Myrorna (helt nya, visserligen en storlek för stora, men ni som använder kängor vet vilket kap det var, tacktacktack Alex och Johan som övertalade mig).


Jag har länge i smyg varit impad av skinheads, deras klädsel och stil över lag, men jag har aldrig vågat erkänna det.

Jag klär mig som jag gör, i en egen Hannahstil, inspirerad från främst punken, men också indie, rockabilly (50-talsmode), goth, fasioncore med mera. Jag kan ibland se mer punk ut, ibland mer "modefjolla". Det beror på humör och tillgänglighet.
   Jag har haft rakad skalle, jag har haft tuppkam, jag har haft dreads (syntet, menmen), jag har haft page, jag har haft bara ena sidan av skallen rakad, jag har haft si, jag har haft så.

Just för tillfället är jag återigen svag för benvärmare och knästrumpor, prickigt och randigt och tyllkolar.
   Jeans... har jag haft två gånger sedan jag började skolan efter sommaren. I sommras hade jag mina trasiga, uppkavlade byxor.

Så svaret är helt enkelt "ingedera". Jag lyssnar visserligen på punk, oi och ska, men då väger jag ju upp det med bland annat pop, industrial och psychobilly, liksom kläderna jag bär.
   Och nej, jag har inga rasistiska/nazistiska/främlingfienltliga i allmänhet åsikter. Jag tycker judeskämt är hysteriskt roliga, jag driver med invandrare när jag är med kompisar och jag kan ibland utan att tänka på det använda "neger" som skällsord (men så använder jag ju också "kvinna" som skällord, så...). Dock har jag aldrig varit seriös med det.
   Jag sitter med i styrelsen för UMR (ungdom mot rasism):s lokala grupp här i Sundsvall, som visselrligen inte är speciellt aktiv, men det är tanken som räknas, inte sant?

---

Dagen i övrigt då?
   Vid fyratiden hämtade jag och pappa upp Simon och Linus från södrabacken och snodde med oss Erik hem. Och med Erik har jag varit tills kvart i elva då vi skjutsade honom till 2:an så han kunde åka hem. Tycker han skulle passat bättre i min säng i natt. Men jag ska vara glad åt det jag fick. Vilket jag är. Överdrivet glad faktiskt. Jag vet att jag tjatar om det, men jag är kär. Väldigt mycket kär. Fattar knappt vilken tur jag har! Saknar honom redan, jag är hopplös...

Ehu, nu ska jag sluta skriva, det här inlägget vart tommare och seriösare än menat, men det får publiseras ändå, tralla la. Jag borde verkligen sova. Ha.