zebratankar

Behöver få rensa skallen lite. På vad vet jag inte. Tankar. Inte obehagliga eller ångestgivande tankar, inte förrvirande eller irriterande tankar. Bara tankar.
   Är stressig i kroppen. Känner mig nervös. För vad vet jag inte. Borde egentligen inte vara nervös, har inget att vara det för. Oföretagsam. Saknar människor. Vill vara omgiven av folk, kramar, skratt. Önskar mig okompilicerade nätter och varma brasor.
   Till sommaren hoppas jag få en möjlighet till bil och lediga vänner som kan följa mig till stugan. Där är jag ständigt lugn. Mitt favoritställe på jorden. Visst, jag kan vara uttråkad där, visst, jag saknar ständigt folk. Men det finns inget mer rogivande än att sitta på trappen eller nere vid grillplatsen och läsa, eller att sitta under kottenbron med sina tankar. Grillkvällar, fladdermöss, myggnät, bad, fiskar och grodor, kalhygget, bjärvar och frukost i solvarmt kök. Avstängd telefon, dålig musik på radion, myggbett, fotografier på sedan länge döda människor, lustiga husnamn, två mil till närmsta affär, underbart gott vatten, snoka runt i stallet och på logen, heja på alla grannar, renar, cykelturer, blommor. Känslan av att bara finnas till.
   Undrar om vi åker dit till påsk. Undrar vilka som kommer vara där. Saknar att vara liten, saknar Millan. Hoppas inte Emil ska med, orkar inte med att han följer med vareviga gång vi åker till stugan. Anser att det är min tur att ta med någon. Hmpf, nu blev jag tjurig.

Fortfarande stressig och nervig. Behöver få prata med någon. Har inte råd att smsa, eller jo, men jag måste hushålla på åttio spänn i tre veckor. Lycka till Hannah, du vet att du inte klarar det.

Nästa lördag ska jag till Nea. Insett att det krockar med Pipelines första konsert för året. Synd faktiskt, hade sett fram emot det lite. Eller, ja, inte själva musiken, har inte kollat upp Arg eller Yersinia, men jag gissar på att det inte är Hannahmusik. Är snarare där för folket. Får gå dit på Onsdag istället. Ska köpra pressent till Linnéa och medverka på skolans öppet hus och sen blir det onsdagscafé. Måste snoka fram pengar så jag överlever dagen, annars blir det middag vid tio (som om Hannah, du har svultit ihjäl tills dess).
   Vill vara med någon imorgon. Orkar inte med ännu eftermiddag/kväll hos pappa där jag inte har något att göra. Ingen dator, TV roar inte, böcker kan jag ju läsa, men det är jävligt drygt att sitta med näsan i en bok från två till nio, med endast avbrott för mat och toalettbesök. Hundpromenader är inte roliga utan sällskap och sällskap får jag inte från Jenn (vill inte ha heller, så jämnt drar vi inte) och knappast från en lunginflammationssjuk Jess.
   Suck, jag måste skaffa mig ett liv. Kanske hökar på bibblan ett tag, men är jag på det här humöret imorgon (vilket jag antagligen är, det brukar ta ett par intensiva dagar innan det går över och två lektioner på skolan är inte tillräckligt mäktiga liksom) så kommer jag inte ha ro att sitta där mer än en halvtimme. Det är så synd om mig. Stackars lilla industrilandsbarn, är du stressad av att inte göra något? Ojojoj, vad det är synd om dig.

Googlade runt lite på måfå. Hittade denna spännande artikel. Fattar inte varför man ens bryr sig om att skriva något sånt här. Liksom, hallå? Skriva om ett vanligt medelklassbarn, med vanlig "sund" småstress. Jag bli irriterad. Min syster har teater, ridning och judo, plus läxor, plus skilda föräldrar, plus hund, plus vänner. Inget synd om henne ett jävlaste dugg, och så kommer den här snorvalpen och hamnar i expressen för att hon tränar handboll två gånger i veckan. Vore som att skriva en jävla artikel om mig. Ååh, stackars Hannah, hon jobbar inte, hon har inga ansträngade fritidsaktiviteter, hon har inga sjuka föräldrar, ingen missbrukarfamilj, men ojojoj, det är så stressigt för henne med bild och fucking onsdagscafé på läxorna!
   Men, hej, jag blev visst irriterad.

Seriöst, jag vill sova nu. Men jag kan inte. Är jävligt upp i varv. Någon som vill ringa mig och prata bort dötid? Ignorera det faktum att klockan är halv tolv och det är skola imorgon.
   Stalkar folks bilddagböcker och bloggar. Snokar efter bilder som kan ge en liten nostalgikick. Heh. Vill ha sommar. Är inte byggd för vinter, blir bara irriterad på det. Skola hela tiden, kallt hela tiden, folk som tjatar om vintersporter hela fucking jävla tiden. Vill ha vår, sommar och höst. För det behagliga vädrets skull. För lovens skull (sommarlovet och jag är bästa vänner, iallfall om dagarna går ut på att umgås med folk). För promenaderna och ljusets skull. Vintern är bara deprimerande (vi ignorerar att jag blir deprimerad på våren, hehe).
   Önskar att jag hade en sängkamrat. Önskar att jag hade en lägenhet att dela med en sådär två, tre människor (av rätt slag), eller ofacisktiska föräldrar och vänner med dito. Så jag ständigt kunde ha sovsällskap. Jag är sannerligen inte skapt för att vara ensam om natten. På dagen går det bra. Iallfall stunder. Jag måste få ett par timmar varje dag med bara mig, annars blir jag irriterad.
   Jag är patetisk. Ensamvarg med ständig lappsjuka. Mår bäst av att sitta lite vid sidan av och lyssna. Har svårt för att ta kontakt med människor, och när jag väl har det klarar jag inte av att hålla den. Förlorar för många människor på det viset. Har inte många jag umgås med. Har inte många jag kan räkna som nära vänner. Mår dåligt av det, men klarar inte av att ändra på det.
   Har också ganska svårt för människor. Tycker illa om sådana som är för på, för tjatiga. Blir ledsen av sådana som söker tröst hos mig, klarar inte av att trösta andra människor, vilket gör mig olycklig, för jag vill verkligen helt och fullt ställa upp på alla hela tiden. Jag är alltid helhjärtad med det, men jag vet inte hur man gör. Sitta nära, viska sanningar. Det klara jag. Det är jag bra på och det vill folk ha. De flesta väljer dock att bli tröstade på MSN eller via SMS. Hur gör man då? Hur ger man helande tystnad och styrkekramar över datorn? Det går inte! Går inte, går inte, går inte! Men jag vill så gärna ställa upp för alla hela tiden. Kom till tant Hannah! Haha, porrtant. Men seriöst. Det enda jag kan är att finnas till.
   Jag är inte bra på att leva nu. Jag passar verkligen inte in någonstans. Har svårt för skolan, det finns inga strikta linjer, bara jobbiga tider och slappa lärare som man bara tror att man vet vart man har. Klarar knappt av att köpa saker, blir stressad av att behöva stå i en kassa själv. Klarar inte av att gå på stan eller gå i affärer själv. Tror att det är något fel på mig. Att jag ska göra fel. Vara fel.
   Vill ständigt ha folk nära. Folk jag känner.
   Vill inte behöva vara med hela tiden. Vill inte behöva prata en massa. Vill inte delta i alla lekar och spel. Vill kunna dela tystnad med människor. Sitta nära. Lyssnar på musik, prata om viktiga saker eller oviktiga saker, så länge det inte är kallprat, för det vet jag inte hur man pratar. Bara finnas. För andra, med andra. Så länge någon behöver mig så klarar jag mig.
   Håller på att lära mig att prata nu. Det är svårt. Men jag lär mig. Alex är min ständiga försökskanin, men jag försöker verkligen lära mig prata med andra. Svårt. Det kommer bara fel saker. Irriterande saker. För personliga saker. Dumheter. Tomma ord. Äckligt. Ibland lyckas jag. Vara social. Då känner jag mig duktig.

Förlåt, förlåt.

Det här är för stökigt. För långt. För personligt. Kändes bra att skriva. Kanske postar det, kanske inte. Jag avgör senare. Kanske tar bort något. Kanske publicerar och sedan raderar. Jag vet inte, vet ingenting. Är hungrig. Behöver en kram. Gråter. Är stressad och nervös, hispig och ledsen. Behöver skratt. Skrattar. Är fan inte klok någonstans.

Förlåt.

Men det här är jag.